(n o v e l l a v t h o m a s s u n d m a n)
Morgonrodnaden sög långsamt upp mörkret. Jag slog upp det jättelika
fönstret och bländades av daggen som i små suckar upplöstes.
Det var en vacker syn som slog emot mig, den oändliga heden med dess gula
gräs, de stora ekarna i den lilla parken utanför fönstret. En
för mig okänd fågel hyllade morgonljusets ankomst med en serenad
som fick hjärtsträngarna att vibrera.
Först sved den lättande dimman i mina ögon, men vartefter klarnade
allt och hela vyn fick en nästan överjordisk skärpa.
På undervåningen stökades det, dukades fram till frukost. Porslin
slog mot porslin, doften av nykokt kaffe svävade upp längs trappan
och fik min mage att börja knorra lustfyllt.
Jag klädde mig och gick nedför de knarrande och vinglande stegen.
När jag kom halvvägs påmindes jag med en lätt rysning att
här hade jag befunnit mig i nattens mardröm. Jag stannade till och
försökte återskapa drömmen och dess innebörd och detaljer
men den gled lätt undan, och med en axelryckning fortsatte jag ner mot
köket.
Jag möttes av en härlig frukostdoft och leenden från Mr. Lewis
som satt och bråkade med den stora morgontidningen vid bordet. En mycket
söt piga serverade mig mitt kaffe, ett löskokt ägg och rostat
bröd med marmelad.
Mr Lewis var en medelålders man med stubbigt grått skägg, en
monokel och en stor fnasig näsa som stolt stack ut under glasögonen.
Emellan två av sina frukostkorvsfingrar stack en cigarr bred som en vedpinne
ut, och den osade lika ovänligt.
"Har ni sovit gott Mr Gilbert? En underbar morgon inte sant?"
Jag blev aningen förbluffad över Mr Lewis klyschor, framförallt
som jag hade vant mig kvällen innan att han bara sade saker han tydligt
tänkt över. Tydligt var att denne gråsprängde gentleman
tänkte mycket, funderade över orsaker och sällan log. Men att
han också förföll till plattityder. Men hans leende, som var
så oväntat, charmerade mig och jag svarade att jag sovit gott, att
morgonen var fantastisk och jag nämnde ingenting om drömmen jag haft.
"I dag hade jag tänkt ta med er på en promenad bortåt heden",
fortsatte Mr Lewis, "det finns underbart vackra platser att se, och för
er som fotograf, så vimlar det av bilder, i varje hörn och varje
sekund av denna vidsträckta natur".
"Det skall bli mig ett nöje", sade jag, och lyckades fläcka min vita
skjorta med en klick marmelad. Kaffet var starkt och gott och fyllde mina sömniga
lemmar med en vilja att ta del av den daggfriska morgonen där ute.
Efter frukosten spenderade jag en stund på mitt rum plockandes med mina
papper och min fotoutrustning. Det var en alldeles ny uppsättning, vida
överskridande min plånbok. Men har man en rik och fotointresserad
farbror så har man. Han hade givit den dyra kameran till mig för
att han som han sa "redan hade sett all världens bilder".
Vid 11-tiden knackade den söta pigan på min dörr och meddelade
att Mr Lewis väntade mig på gårdsplanen. Jag kikade ut genom
de lätta vita gardinerna och såg att husbonden stod där bredbent
och puffade på en absurt ful pipa och att han vilande mot sitt högerben
hade ett gevär. Jag ryste oväntat till en aning, men skakade detta
av mig och begav mig ner för att möta honom.
"En underbar morgon, inte sant? Långt ifrån era avgaser och ert
stressande i storstaden," log Mr Lewis med en lätt egendomlig vinkling på
munnen. Små minnesbilder, fullständigt obegripliga, som från
drömmar, for genom mitt medvetande någon sekund. Bilder på
en framtida stad. Snart var allt borta och de ögonblicksbilder jag haft
var upplösta i vinden.
Det var en luft mättad med så många dofter och intryck att
mina underutvecklade organ inte kunde sortera dom alla.
"Det är mig en sådan glädje att ni vill följa med mig,
ni må tro att jag väntar mig något extra. Det var en puff i
rätt riktning när jag fick ert brev. Jag hade så när grävt
ner mig i mina tankar."
Vi började gå. Stigen började strax utanför den lilla parken,
på andra sidan en låg stenmur. Det var en knotig och slingrande
väg, som gick under enorma almar. Ganska snart öppnade sig dock landskapet
och vi var redan framme vid heden. VI stannade till och blickade hänförda
ut mot den solglittrande stäppen. Oändliga gräsmarker, med små
ynkliga avbrott av en tynande buske här och där. Annars bara stenar,
kråkor, kajor och gräs, gräs, gräs.
"En karg skönhet, full av ödslig poesi," deklamerade Mr. Lewis när
han kisande lät sin blick glida över landskapet.
Jag var tvungen att hålla med. Med vinden lätt rivande i mitt hår,
dofterna, dessa oändliga slätter, skapades poesi. Men det var en egendomlig
poesi, inte enkel utan väldigt dubbelbottnad, som hämtade den kraft
och inspiration från en drömvärld. Symbolisk, ogripbar och ständigt
växlande, precis som i en dröm. På så sätt gled känslorna
runt i magen.
"En bit ut, ni ser en liten ö därute, där häckar en sällsynt
fågel. En oerhört egenartad pippi, den lägger sina ägg
i den lilla men djupa grotta som finns mitt i den samling stenar som jag nu
pekar på." Jag märkte att geväret som han använde som vägvisare
darrade lätt. Därefter drog han ur sin vindtygskappa fram sitt lilla
block och antecknade åter något. Detta var en egenhet som jag upptäckt
redan föregående kväll, och han hade aldrig förklarat eller
ursäktat sig när han gjorde det. Det var som om jag i den stunden
inte fanns, som var jag en tanke blott i hans värld.
Det var en lördagsmorgon och jag befann mig ännu i min säng,
som var överfylld av mina papper men ack så tom på kvinnlig
värme. Jag öppnade slött brev efter brev, med inbjudningar till
föreläsningar och dystra middagar med gråa professorer. Bland
dessa dök ett brev upp med en handstil som bara den krävde läsning.
Jag sprättade brevet och i det ögonblicket gav min katt, som låg
och sov vid mina fötter upp ett gällt skri som fick mitt hjärta
att frysa till i någon sekund. Att jag minns det beror antagligen på
att jag själv förnimnde sinnesintryck som var mig främmande och
nya, när jag tog fram det gulnande ark som låg i kuvertet.
Det var från en forskare och fil kand., Mr Lewis som p.g.a. sin något
udda forskning hade blivit utstött ur den gängse akademiska världen
och nästan flytt till ett gammalt släktgods på de skotska
hedarna.
Han hade läst min artikel i The Psycologist och blivit mycket intresserad.
Att jag rörde vid saker som låg i den nutida vetenskapens utkanter
och att jag gjorde det med ett medvetande och öppna sinnen gav honom, som
han sade, livet åter och han bad mig att snarast komma att besöka
honom. Min intelligens och mitt öppna sinne skulle förstå hans
banbrytande upptäckter och med mitt goda renommé kunde vi sedan
lansera våra teorier, som enligt Lewis var mera än teorier, snarare
fakta.
Mina teorier, de tankar som hade fångat hans egendomliga intresse, var
den forskning som jag hade lett på The Devon Psychology Center, där jag
under ett års tid utforskat sovande människor och undersökt
deras REM-sömn med vissa iögonfallande resultat. Vi hade med tidens
mest avancerade elektroniska utrustning avläst EEG-kurvor och strålning
från de drämmandes hjärnor. I lyckade fall hade vi kunnat nära
på "se" de drömmar som våra försökspersoner
haft, i vaga rytmiska kurvor. Vi kunde på den avläsande pappersremsan
se om den drömmande hade mardrömmar eller behagliga drömmar.
Vi hade kommit en bit i vår forskning när jag denna lördagsmorgon
nådde av det nämnda brevet.
Så jag reste, med en iver som gränsade till oro, redan på måndagen
och nu snavade jag fram mellan stenarna uppe i den skotska naturen. En karg,
men magiskt vacker natur.
"Låt oss gå dit. Jag har både kaffe, smörgåsar
och whiskey i ryggsäcken." Han klappade med en snärt till ryggsäcken
och skrattade. Min entré i hans värld gjorde honom uppenbarligen
lättad, han som enligt egen utsago läst, tänkt, druckit och rökt
sedan han flyttade in på godset i april.
Solen sprängde sönder de lätta dimmorna och vinden svepte i djupa
suckar över slätten. Det var inte varmt men lätt klibbigt. Mina
fötter, vana vid stadens kullerstenar och trottoarer ömmade. Den punkt
Mr Lewis pekat ut verkade plötsligt oändligt långt ut i detta
hav, detta hav av gräs som viskande gungade i solskenet. Det växte
högt och skiftade i regnbågens alla färger när det vajade
av och an i solstrålarna.
Någon timme senare, efter en kafferast på varsin sten, där
vi diskuterade Demokritos och atomerna, nådde vi den lilla ön med
de mystiska fåglarna, den sällsamma ön i gräshavet.
Jag torkade svett i pannan med baksidan av handen och såg på Mr.
Lewis. Hans blick var glansig och frånvarande, och när han såg
på mig var det som om han plötsligt upptäckte att jag var med.
"Här har vi sagoön", sade han och såg ut att tänka. Därefter
drog han ånyo fram sitt anteckningsblock. Han skrev hastigt, med en glöd
som hade han något viktigt att säga just då till någon
bestämd läsare. En stund senare log han mot mig och verkade åter
vara på samma plats som jag.
Stenarna på denna plats var fantastiskt egendomliga. De tycktes som uthuggna
av människohand i olika slumpartade formationer och de glimrade med en
sällsam blåaktig ton, nästan fosforcerande.
Mr. Lewis pekade utåt havet av gräs och långt borta i fjärran
såg jag hans stora hus, fast nu som en dockmöbel i ett jättes
möblemang. Han pratade och pekade på diverse diffusa punkter olika
långt borta, och den där obehagliga tröttheten som hade en tendens
att sväva över min själ, återkom och jag gäspade.
Mr Lewis skrattade då han såg detta och öppnade sin ryggsäck
och ur den flöt en flaska whiskey och den skrikgula kaffetermosen. Men
hans röst började bli avlägsen, grässlätten gungade
och jag försvann inåt i en virvel av färger och ljud. Jag såg
att han tog fram sitt block innan jag började se den framtida staden och
höra dess buller. Fast nu stannade det hela inte med en viss yrsel, utan
jag sjönk allt längre ner som om jag landade med en luftballong, mot
denna stad, som var så ohyggligt familjär och samtidigt totalt främmande.
Diset var fullt av fragmentariska ögon och spridda lösryckta samtal.
Sakta vaknade jag upp och såg den blodröda lokalbussen bromsa in.
Med grus i ögonen ställde jag mig i kön bakom alla de andra morgongäspande
hålögda pendlarna.
Jag läste Daily Telegraph, slogs med varje sida som bredde ut sig som en
stor och otymplig fågel i mina armar.
Lösryckta sekvenser av en otydlig dröm blinkade i mitt inre, som stoppljus
eller en fyr i det undermedvetna suddiga gyttret. Läste men mindes inte
orden. Jag hade läst hela denna artikel men det jag läst löstes
upp och stördes av en dröm jag tydligen haft, för jag måste
ha slumrat till. Jag hade drömt om att jag var på någon slags
hed.
På väg till jobbet, ännu en dag av tusentals, kvävande
gäspningar, ögon som följer regndroppar på den smutsiga
bussrutan. Kvinnan bredvid mig luktade parfym så att mina astmatiska lungor
sparkade bakut.
Jag gick av vid Universitetet och böt till en tunnelbanevagn som luktade
svett och våta kläder, gammal tobaksrök och depressioner.
Allt var så vardagligt, så vanligt. Men mitt pockande undermedvetna
krumbuktade sig obegripligt och när jag såg en man med anteckningsblock
mitt emot mig, blev jag en stund alldeles yr. Själen knöt och knorrade
sig. Varför var han så bekant? Reste han samma väg som jag varje
dag? Vad var det han så envetet skrev om? Tunnelbanan stannade mitt i
tunneln för att invänta mötande tåg, jag kippade efter
andan och andra människors hostningar och harklingar skar som knivar i
öronen. Varför berördes jag så av mannen med sitt block,
han som enveten förde sin blyertspenna upp och ner längs de vita sidorna,
och lät då och då sina örnögon glida över vagnens
passagerare för att, tyckte jag, stanna vid mig någon sekund extra.
Antagligen var det bara inbillning. Men hjärtat slog ett extraslag och
jag steg av vid nästa station, en för tidigt, och tog en promenad.
Duggregnet skar genom märg och ben och jag var glad av att känna att
jag frös, en normal känsla bland alla intryck denna morgon. Det mest
obehagliga var att jag på något sätt mottog sinnesintryck som
inte något av mina vanliga fem sinnen var vana vid och som min hjärna
inte visste hur den skulle bearbeta.
Arbetet är sin egen lön och i så fall borde jag vara miljonär,
drunknande utan flytväst bland alla papper. Periskopet ovanför pappershavet
såg att klockan närmade sig dagens slut, i denna värld där
en åtta timmars dag var tre gånger så lång. Denna värld
som var min vanliga värld. Där kaffet smakade garvsyra och kvinnornas
blickar gled förbi mig över axeln. Den vanliga världen, en dyster
historia, en historia så där lagom avslagen och med dyster rumstemperatur.
Men som i sin enkelhet, med givna mönster och socialstyrelsens föreskrifter
fungerade och gav mig mallar och en viss svårtydd trygghet.
Jag tände en cigarett och blåste ut röken mot spindeln som hängande
i sin tråd framför mina ögon snabbt släppte sin livlina
och kröp in under skrivbordet. I ett anfall av mordiskhet trampade jag
ihjäl kräket. Jag lade ansökningsblanketterna åt sidan
och mitt huvud tillrätta mellan mina händer.
Varför hade jag aldrig lagt märke till mannen med blocket tidigare?
Han hade ju alltid suttit där, mittemot mig i tunnelbanevagnen, men det
var små obestämbara känslostänk från nattens drömmar
som fick mig att reagera. Tidigare hade mina drömmar dunstat vid uppvaknandet
i takt med dimmolnen utanför fönstret. Nu hade de fått lite
fäste i min själ, lämnat spår och antydningar. Gjort vissa
ärr som aldrig skulle läkas. Klarare och tydligare synintryck från
den andra sidan, alltså drömvärlden. Freud skulle ha fått
erektion av upphetsning skrockade jag för mig själv och fimpade cigaretten.
Hemresan var lugn, jag hade faktiskt både ro och tankelugn nog för
att låta min blick vila på en ung kvinnas ben på tunnelbanan.
Hon gick av före mig men följde mig ända till min bostad i tankarna.
Hemma i min ensamma bostad, vid teven med burköl försökte jag
ta fatt i drömmarna. Jag bestämde mig för att föra en form
av drömdagbok men just frånvarandet av referenser till mitt vakna
liv skrämde mig. Tiden var en annan och mina samtal förde jag på
en nivå som låg ljusår från mina vardagliga samtalsämnen
I drömmen var jag intellektuell och min gråa själ i vaket tillstånd
hade inga referenspunkter att mäta med. Och. Jag hade kommit till någon
form av insikt som jag för allt i världen inte kunde förklara
med ord. Men känslorna var tydliga, något oroade mig och behövde
få en förklaring. Teven sorlade, bilder flimrade, gled undan på
samma irriterade sätt som mina nattliga drömmar. När sömnen
kom närmare viftade jag bort tevebilderna som vore de flugor, de surrade
och förde samtal på obegripliga språk. Innan jag slutligen
sjönk ner i drömmarnas rike, såg jag mannen med blocket vid
mitt skrivbord.
Fågeln var av en obegripligt ful art. Stor, klumpig, nästan förhistorisk
med sina glosögon, sitt get skägg och oformligt stora vingar, likt
en morgontidning i en trång hästskjuts.
Ingen ornitolog eller uppslagsbok hade sett denna fågel och Mr. Lewis
var märkbart stolt över att förevisa de groteska fåglarna.
Deras gula ögon följde våra rörelser med ett tyst ogillande
när vi klev in i grottan där de låg och ruvade. Frågan
var om de ruvade på otäcka avkommor eller om de ruvade på hemligheten
med universum. De såg baksluga och tänkande ut. Jag rös, dels
av den fuktiga atmosfären i grottan som slog emot mig som en våt
handduk, dels av fåglarna men även av Mr Lewis inåtvända
leende när han förde anteckningar om vad han såg. Eller vad
skrev han egentligen? Min uppfostran i en barndom som jag i stunder som denna
inte för mitt liv kunde återkalla, hindrade mig från att fråga
honom, om vad och varför han ständigt plockade upp den lilla fläckiga
boken och skrev.
Grottan var inte särskilt stor, djup och bredd som ett ordinärt sovrum.
Klädd i fukt och mögel var den både grotesk och malplacerad.
"Första gången jag var här, förstod jag att jag upptäckt
något alldeles särskilt" sade Mr Lewis med en lätt upphetsad
darrning på rösten. "Jag tappade nästan förståndet
av upphetsning. Jag skulle kunna bli berömd. Jag satt strax här utanför
hela natten, drömmande stora drömmar om evig berömmelse och rikedom,
tömmande min whiskeyflaska droppe för droppe."
Jag log blekt och oroades aningen av den sekundsnabb glimt av lössläppt
galenskap som for genom hans ögon.
"Men, ni förstår", fortsatte han, med en lägre röst färgad
av sårad oskuld och bitterhet, "de här fåglarna låter
sig inte upptäckas." Han skakade inåtvänd på huvudet, drog
sig i skägget och satte med en smäll ner geväret i den våta
leran som täckte grottans golv.
"Det är bara i min närvaro de existerar."
Jag tittade förbryllad på honom.
"I den stund som jag lämnar den här grottan, den här heden, så
är finns de inte längre."
En tydligare oro smög in i mitt mage.
"Jag ser att ni misstror mig, men så är fallet." Han gav mig en vildsvinsaktig
blick, med budskap från stjärnorna och något som kunde vara
verklig visdom eller bara totalt vansinne.
"Jag hade upptäckt något banbrytande, historiskt som skulle ha kunnat
kullkasta alla dagens teorier om evolution och livets uppkomst. Jag var euforisk.
Jag skrev, skrev maniskt och jag tecknande av dessa fula men så sensationella
fåglar. Jag gick hem, skrev avhandlingar. Men till vilken nytta kan man
tänka? Ingen skulle någonsin få se dessa fåglar, allt
skulle vara en fiktion. De existerar ju endast i min fantasi."
Jag kände att jag förutom en oro nu även kände en uppblossande
irritation. Drev han med mig? Jag såg dem ju tydligt, även om de
nu var gräsliga karikatyrer av vanliga fåglar så fanns de ju
här, jag kände deras lukt och hörde deras kackel.
"Ni känner ju till detta", log han. "Ni vet ju att vår hjärna inte
endast tar intryck från våra fem vanliga sinnen. Ni vet också
mycket väl, som den framstående drömforskare ni är, att
vi kan känna, se och smaka även då vi drömmer, eller hur?
Och de intrycken kommer från drömriket som, jag vet att ni inte sagt
detta högt ännu i forskarvärlden, är den fjärde dimensionen".
Jag föll nästan baklänges, halkade till i det lösa gruset.
"Vad i all världen?" Sa jag med försök att hålla min röst
någorlunda stadig. Reste mig upp med näven full av kallt och fuktigt
grus.
"Jag vet mera om er en ni någonsin kan ana. Och ni om mig, eller hur?"
Han borrade in sin triumfatoriska blick i mig och jag stod plötsligt på
branten av evighetens raviner, de djupaste rymderna flöt ljudlöst
i virvlande tempo omkring mig, sög in mig mot de eviga mörkren, där
tid och rymd är bagateller, små kuriositeter.
På en stjärna, med ett vrålande gap satt Mr Lewis med sitt
anteckningsblock.
Jag vaknade upp kallsvettig med lakanen virade runt min kropp. Jag andades
tungt. Klockan var 05.33, regn slog mot fönstret, med en absurd rytmik.
Hasande över det kalla golvet gick jag in i köket, tände mig
en cigarett och satte mig för att försöka fånga mina tankar
som virvlade runt i mig ,eller om det var i rummet. Eller kanske i den där
rymden utan början och utan slut, utan upp och ner. Där jag inte fanns
men likväl någon variant av mig.
Höll jag på att förlora förståndet? I drömsekvenserna
passerar "mannen med blocket" från och till, i olika skepnader,
ibland som hund, ibland som ängel, ibland bara som en formlös massa
som inte hör hemma i vår vanliga värld.
Jag rös och sköljde av mig kallsvetten på toaletten.
Av trötthet så somnade jag igen, fast jag egentligen inte vågade
det.
Men jag drömde inget mera utan vaknade klockan 07.00 till surret av min
klockradio och tog därpå en dusch.
PÅ tunnelbanan till jobbet såg jag mitt ibland de stressade människorna
och de välbekanta husfasaderna, tunnlarna och de regntunga molnen, grässlätter
inklippta i korta och snabba frekvenser, full tydliga men så malplacerade
att jag kämpade för att få luft i mina lungor.
Mannen med blocket gick av och an i sin greveklädsel med armarna på
ryggen. Plötsligt ställde han sig tätt intill mig, grep tag i
min arm och slet mig genom explosioner, tjutande, ylande genom oändliga
avstånd, rum och tid kröktes och jag föll med ansiktet hårt
i gruset.
"Hoppas ni inte gjorde er illa". Han hjälpte mig upp med en arm. "Ni förstår",
fortsatte han, "jag var tvungen. En gång till och ni hade för alltid
stannat i den andra världen."
Jag spottade sand ur munnen, strök tillbaka en svettig hårtest ur
pannan och kände hur min yrsel och min förvirring byttes ut i en ilska
som bubblade upp ur tillbakatryckta och sedan länge låsta katakomber
i mitt inre.
Jag slog honom hårt på hakan och han ramlade med ett snopet leende
bakåt i det lösa gruset och gled sakta ned från kullen där
vi stod. Jag såg hur han långsamt, med ögonen lysande av skräck
gled nedåt, allt djupare, i det hala gruset, från den allt högre
kullen, den som växte och blev allt högre. Jag såg hur han med
en nästan förvånad min blev allt mindre och hur han liksom löstes
upp långt, långt under mig, där jag stod och det kändes
som om jag kunde gripa tag i stjärnorna med mina bara händer.
När världen omkring mig slutat virvla och dansa runt, så fann
jag mig sittande i gräset mitt på heden med huvudet i händerna.
Vad var det han hade sagt, att han räddat mig från den andra världen.
Men var det inte denna värld jag skulle räddas från om det nu
var så.
Inga fåglar, inga biologiska sensationer någonstans. Bara en till
synes oändlig grässlätt, som gungade i vinden. Det doftade vått
gräs och fuktig jord. Himlen var jämngrå.
Vilket var dröm och vilket var verklighet? I ett hårt hjärtslag
insåg jag att jag aldrig skulle få veta. Att jag var fången
här nu, i denna värld, i en tid som jag trodde var hundra år
sedan, men som var nuet, den tid jag tillhörde. Eller? Va jag emellertid
insåg var att det var här jag nu skulle finnas. Detta var nu min
verklighet.
Jag reste mig upp på vingliga ben. Det snurrade i mitt huvud. Jag hoppade
till av en rovfågels skri, högt ovanför mig.
Snubblande, med bultande hjärta och till bristningsgränsen plågade
lungor, tog jag mig fram, föll för stora tuvor, fick munnen full med
jord, spottade, grät och skrek. Men hur mycket jag än kämpade,
hur många slitsamma steg jag tog, jag kom ingenstans. Överallt omkring
mig bara detta hav av gräs, endast avbrutet i sin monotoni av en rovfågel
som envist skrek.
Jag skrek med den. Vrålade ut min fasa, och detta vansinnets innersta
skrik slungades ut i rymderna, där tid och rum kröks, där det
varken finns upp eller ner. Där det inte finns sanningar eller lögn
och där dröm inte kan skiljas från verklighet.
Jag föll. Borrade ner mitt ansikte i den fuktiga mossan, tuggade fradga,
grät och föll, föll i ett djupt universum, där alla mina
forskarframsteg hånskrattade åt mig. Där en man med anteckningsblock,
hela tiden föränderlig, från hund till människa till formlös
skepnad, löstes upp och blev ett med rymdens svarta mörker.
Tårarna sögs upp av den vajande fuktiga slätten, och jag blev
ett med den.
© Thomas Sundman 2002