l a m e n t

(n o v e l l  a v  t h o m a s  s u n d m a n)

Att vara osynlig för världen har många bottnar.
Inte nog med at ständigt vara förbisedd, den starkaste upplevelsen är ändå känslan att var fullkomligt blank för andra levande varelser. Att inte uppväcka ens en förnimmelse av obehag, eller ens ointresse på deras likgiltiga fernissade ytor får universums ondska att hånle i sin bottenlösa fasa.
Det hade börjat den där sommaren, då jag i ett brutalt och nära förblödande uppvaknande hade insett att kärleken inte var ämnad för mig. Att det var en magisk och fullkomligt onåbar overklighet i en helt annan dimension, något som jag till slut inte ens kunde föreställa mig i min fantasi.
Jag hade druckit. Minnena av henne blev allt suddigare, de skarpa kanterna som rev i min själ och högg i mitt hjärta, falnade och avrundades i berusningen, blev ofarliga och möjliga att hålla emot med mina såriga händer.
Jag grät och skrattade på en gång där jag rullade runt i ruset, ett rus som bara eskalerade och närmade sig kollapsen och vansinnet.
Jag vände min förtvivlade saknad till perverst hat, skrev brinnande och groteska pamfletter om henne, allt medan olyckan och det blodröda vinet rann ur mig i toalettstolen.

Det var då en morgon i slutet av augusti som jag vaknade med skakande lemmar. Precis som vanligt. Ett långt ångestfyllt planerande för att ta mig till min kolonilott där jag i oändliga rader förvarade mitt med blödande hjärta hemkokta brännvin. Allt var man andra ord som vanligt.
Jag stålsatte mig och svalde när jag steg ur porten ut på gatan, förberedd på det hat och de förebråenden som störtade ur deras ögon, hela luften vibrerade paniskt av deras ord, tankar och tyckanden.
Jag kunde aldrig stå ut med, det skar som långa knivar i mig, men jag försökte låtsas som ingenting inuti det vrak jag ju var.
Men på något sätt tycktes denna morgon mig lite annorlunda. Visst var skyarna dova och luften kvävande, visst var deras ögon tusentals som vanligt. Men på något sätt så kändes dig mig som att deras blickar inte fångade mig, inte grep mig i sina klor.
Jag kände först en förvåning. Det var som om dom lät mig vara, inte såg och hatade mig.
Först förvåningen, sedan den obeskrivliga lättnaden som sköljde över mig som mjukt och svalkande vatten.

Jag dämpade min ångest med några flaskor vin och hon sjönk från en onåbar rymd i en annan himmel till en kudde nära mig, nära mitt hjärta. Jag somnade på golvet bredvid flaskorna.
Nästa morgon när jag låtit kallsvetten rinna ner i golvbrunnen i duschen, och åter klev ut i den av rädsla och ondska dallrande staden, så upptäckte jag det åter igen. Att deras blickar inte naglade sig i mig utan bara rann av mig, eller nästan flöt igenom mig. En snabb lättnad som gled över i förvirring och senare en obestämbar oro. En undran över om jag blivit så grotesk att man undvek mig helt, att deras förakt bytts ut i rädsla.

Jag vandrade med henne under de hängande pilarna, där stjärnorna föll och hamnade i vattnet, vi låg i den fuktdoftande mossan, jag låg och lyssnade på hennes hjärta som sjöng melodier om de vackraste saker vi visste.

Maten vände i magen, rann i formlösa grå klumpar ur mig. Jag sköjde ansiktet och gick ut, för att åter fylla på mitt behov av alkohol. Jag såg upp mot de gråa molnen, och höll på att krocka med en yngre vacker kvinna som alltid rynkade sin näsa vid åsynen av mig.
Men nu, hon rörde inte en min. Inte ett ljud lät hon höra, trots att jag med min hand nuddade hennes vita hals.

Nu blev jag rädd. Att inte ge någon reaktion alls var om möjligt ännu värre än att ständigt stenas av elakheter och avsky. Nu var jag inte längre någon människa. Ingen individ alls, om än hatad. Jag var luft.

Jag satt i hamnen, med måsarna ylande kring mig och drack djupa klunkar av mitt vin för att trycka tillbaka den växande känslan av att sväva ändlöst, utan någon som helst förankring, i ett universum utan slut. Svart och utan syre.
En skolklass vandrade förbi med sin lärare, men inte ett finger pekande, inte en mun uttalade barnets undran och oro.

I natten såg jag spindlar krypa över väggarna, smita in och ut ur tapetens sprickor, men jag var lika osynlig för dom som för människorna. Jag rullade ihop mig under bordet och somnade i fosterställning.

Jag svävade i rymden som en vilsen sattelit, visste att flickan fanns på stjärnan som blinkade svagt ljusår bort i evigheten, för alltid onåbar.
När jag vaknade av att morgontidningen dunsade i golvet under brevinkastet, sken solen och en fågel sjöng en melodisk sång i den döda tallen utanför.
Jag hasade mig ut i hallen för att hämta tidningen och satte mig med vibrerande inre för att ögna igenom den.
Världen som jag inte var en del av brann i krig och svält och övergrepp. Angick det mig, hade jag ansvar eller var jag oskyldig ?
Innan jag vek ihop tidningen föll mina rödsprängda ögon på dödsannonserna.

Att kärleken inte var ämnad för mig, var en katastrof, min själsliga undergång. Nu skulle heller inte världen i övrigt någonsin mera vara ämnad för mig. Att inte synas, inte beröra, ens på det mest likgiltiga plan, det är den yttersta fasan och det slutgiltiga straffet.
Jag hade i det sanslösa fallet slutligen bottnat, i helvetet.
Döden grinade och vandrade ut ur rummet, på väg mot nästa offer.

© Thomas Sundman. September 2001