(n o v e l l a v t h o m a s s u n d m a n)
Det satt kvar i väggarna och som spöken rörde sig minnena som dansande älvor över golvet.
Jag vandrade med ficklampans hjälp över golv som nu var täckt av damm, men jag var samtidigt rädd att lämna avtryck, kanske förstöra något från då, ändra det förflutna.
När jag kom in i det stora rummet, snubblade till på en matta, hörde jag ditt skratt och det fyllde mig med all den livskraft som sedan dess sugits ur mig. Sugits ur mig av vanmakt, droger och depressioner.
Du satt i en stol borta vid fönstret, du var bara en kontur emot månens sken därutanför, jag såg inte dina vackra ögon men jag visste att de fanns där, att de glödde på det där speciella sättet som var du. Jag visste det av mina hjärtslag och jag visste det av doften som söt och förförisk gled genom rummet, genom tiden. Du satt och skrev, eller om du ritade, du tyckte om bådadera och du behärskade båda med den grace, den skönhet som var din egen.
Gardinerna gungade långsamt. En musik svepte genom huset från en osynlig källa och den beskrev dina rörelser, dessa rörelser som den vackraste ballet.
I köket dansade du din balett bredvid köksbordet ditt hår kittlade mina näsborrar och kittlade min fantasi. Jag satte mig ner vid bordet, kände med handflatan mot dess kärva yta, och tänkte att du haft dina lena händer där, när morgonen grydde och sommarens första dagar fylldes av fågelsång och dina förhoppningar. Och att du snart skulle iväg, vidare, dit bort där jag inte kunde nå, annat än i mina hoppfulla men fåfänga fantasier.
De här tapeterna. Med de dansande blommorna. Den perfekta bakgrunden, där dina mjuka drag och linjer kunde avtecknas. Jag hade sett dem ofta i drömmar, kanske jag hade kysst dig då också lutad emot dem, och känt smaken av dina söta röda läppar. Jag vet inte, men allt hade varit möjligt, både där i drömmarna och i den tid som dom återspeglade. Även om du inte ens vetat vem jag var, mitt namn eller min del av ditt liv, så hade möjligheterna funnits där, sen, någon gång, kanske verkligen…. Och när lamporna släcktes och dagen övergick i kväll och mitt hjärta fylldes av den där melankolin som återspeglades i oktobers röda solnedgångar. Varje doft av löv, jord eller kakor eller bensin…allt var en återspegling av dina läppar, dina ord och dina fötter mot grusgången utanför mitt fönster.
Sanden full av färger, det är vår och den första riktiga värmen. Ja, hela sanden dräller av färger. Röda, blåa, gröna. Och ingenting av det finns kvar, inte någonstans. Bara på en enda plats har detta lämnat spår, i mitt hjärta. I sanden finns inga spår, där står nu maskiner och människor och väntar på att solen ska gå upp, att deras dagsverke ska börja. Jag hör hur dom väntar.
Och som jag väntat. Jag måste ju hinna få det sagt, allting sagt. Allt det som började av bubblande kärlek men som övergått i svart dysterhet.
Du hade din ljusblå sommarklänning och dina ben lystes upp av de röda strumpbyxorna, det var precis dagarna innan. De dagar då jag var bedövad, drogad, totalt likgiltig för det som hände runt mig, då jorden snurrade kring dig, då du var syret, mina hjärtsslag….. De dagarna som du fylldes av att ge dig ut i livet, i sommaren, de skulle ju var en glädjens högtid och jag sa ingenting och jag gjorde ingenting för vad kunde jag göra. Begå brott, hoppa ner från Kaknästornet utan fallskärm? Nog var jag villig men ingenting av detta kunde ändå ge dig tillbaka till mig. Och du som inte ens visste jag fanns.
Jag tog de knarrande trapporna till övervåningen. Ficklampan började lysa svagare men gryningen gjorde smygande sitt intåg. Koltrasten och dimmorna som började dunsta, men mitt hjärta var fullt av minnena och de fick inte dunsta, verkligen inte nu. Jag hörde ert fnissade där uppe, hur ni delade hemligheter och delade framtider. Hur ni föll tillsammans i soffan, hans hand på din nacke. Dina ögon som fylldes av glädje, den glädje jag sett också i den framtid ni delade, på parkeringen utanför snabbköpet.
Solen stiger allt för fort därute, klockorna som stod still gav ifrån sig ett allt hastigare tickande, motorer började värmas upp.
Dina märkliga ögon. Jag har aldrig sett sådana ögon senare. Aldrig har några ögon verkligen varit speglar av en själ. Den speciella glimt de fylldes av något överjordiskt, utomjordiskt. Jag inbillade mig att jag visste vad du drömde, jag kunde se dina tankar där i djupet, dina fantasier. Jag vet inte om jag hade så in i helvete fel, eller om det fanns ett uns av sanning i mina febriga bilder. Men du på fönsterkarmen, det var september i hela luften och jag var så nära, jag kunde nästan nå dig med mina händer. Peta på dig, kela med ditt långa bruna hår, följa dina läppars mjuka linjer. Dela, och få tala om, att du var den vackraste flickan som kommit till jorden, och få veta hur du kom hit, vad som var din uppgift, var den bara att göra världens så vacker?, för du var definitivt av en annan värld. Men du visste ingenting, du var bara uppfylld av denna magi, som strålade ur dina ögon, och som fick björken att dåna och sjunga.
Golvet här på övervåningen, jag tyckte det knarrade mera än förr, det liksom kved och skrek ut sin ängslan, visste det vad som väntade? Mina steg ömsom gungade, ömsom gled. Nästa rum, och en säng, nej den var inte kvar utan borta som så mycket annat. Jo, dofterna fanns kvar, jag är säker på det. Och orden, dom fyllde hela mig, dom halkade runt på tungan, dom ville ut ,det var som en ande i en flaska som väntat i tusentals år på att få komma ut, få explodera.
Jag hade inga rosor, inga gåvor förutom orden, symboler för alla de hjärtslag som slagit för dig genom eoner, genom rymder, genom rus och galenskap.
Solen sken in med sina första pigga strålar och bet mig i ögonen, skakade mig, fick mig att tappa orden och också balansen. Jag grep tag i en dörrkarm och försökte samla mina tankar som rusade runt i virvlande danser i mitt huvud, ja i hela rummet. Jag kunde inte gripa dem, de halkade hela tiden ur mitt grepp. Du såg på mig med dina ögon, och din mun formade munnen till en fråga innan du dunstade tillsammans med natten, dunstade till den plats där svunna tider, svunna tankar och outsagda ord samlas. Jag föll, höll hårt kvar i en mattkant, maskiner dånade, det bultade på dörren.
Det är dags nu. Han klev in genom dörren. Jag är ledsen, men du har fått din tid. Vi måste börja nu, vi har trots allt ett schema att följa. Vårat pass skulle ha börjat för flera minuter sedan. Det var för min vänlighets skull du fick din tid, och nu har du utnyttjat både min vänlighet och din tid. Så följ med mig ut nu.
Han grep mig vänligt men bestämt under armen, mina ögon tårades.
När grävskoporna och caterpillrarna närmade sig det röda huset, när björken och tallen föll till marken, när fönstren skallrade och färgen på huset bleknade som i fasa förstod jag hur rätt han haft, arbetsledaren. Jag hade haft min tid.
© Thomas Sundman mars 2005