(n o v e l l a v t h o m a s s u n d m a n)
Oktober kom med måndag och med regn.
Jag svängde av den stora vägen, skakade i vattenfyllda gropar på den leriga vägen.
Trött.
Körde långsamt med blanka tankar, tomma fraser, som jag inte minns något av.
Den mörka granskogen skrapade mot min bil, den var på frammarsch, den ville fylla min luftstrupe med barr.
Det regnade kraftigt, luften var full av vatten, grå och disig, utan plats för drömmar.
Vid den röda stugan, vid den lilla sjön stannade jag och klev ur, halkade i den våta leran.
Stugan var väl knappast röd längre, regnet hade spolat bort färgen, den stod både grå och sned och kämpade mot skurarna och vindkasten.
Dörren var öppen och jag klev in. Våta avtryck i dammet, det sekelgamla och sedan dess orörda damm. Golvet knarrade, bågnade lätt och drömskt.
Det skrapade av asparnas grenar på rutan, de ville väl in.
En fluga attackerade mig, var fascinerad av mitt svett som pärlade sig på pannan. Den anföll obarmhärtigt och gav fullständigt fan i mina försök att störa den. Plötsligt gav den upp och flög med ett ilsket surr upp mot övervåningen.
I skorstenen prasslade de torra fjolårslöven, viskade hemligheter.
I det lilla rummet på övervåningen var tapeterna skrämmande lite anfäktade av tidens gång. Nallen på sängen med det blårutiga överkastet log mot mig. Jag log tillbaka, tände en cigarett, satte mig vid chiffonjén, blickade ut över den överväxta gården. Vet inte om det var tårar eller om det var regnet på rutan.
En liten flicka satt på gunghästen bakom mig. Hon kunde väl vara sex år, klädd i kläder från 1880-talet. Hennes leende var vänligt men frågande. Dom gröna ögonen studerade mig och hennes flätor gungade i vinddraget från den öppna spisen i rummets vänstra hörn.
– Skulle vi inte åka nu? Hennes ljusa röst var både frågande och lätt förebrående.
Jag gick fram till spegeln och rättade till min fluga, vaxade mustaschen.
– Jo, Sarah. Nu ska vi åka.
Vagnen var lastad, alla våra möbler och allt lösöre. Hästarna skulle få ett drygt jobb. Som om de förutsåg det, gnäggade de lite sorgset.
Sarah sprang fram och tog nallen på sängen, sen sprang hon med snabba små steg nedför trappan och ut på gården, där hon leende hoppade upp bredvid kusken.
Jag suckade när jag såg mig omkring, det skulle vara svårt
att lämna allt.
Jag låste ytterdörren denna sista gång, fick ett farväl av någon fågel i den
höstfärgade syrenen. Sedan satte jag mig bredvid Sarah på kuskbocken.
-Nu ska jag bli balletdansös kvittrade Sarah och hennes kinder blev röda av glödande förtjusning.
Det var en dag med lätt regn, grå hängde hösten kring oss, svepte in allt i en fuktig filt.
Jag log. Kanske möjligheterna äntligen skulle öppna sig. Kanske drömmar nu, till slut, kunde slå in.
Det ångade om hästarna, vagnen knarrade när vi längs den smala vägen med alla rötter när vi tog oss fram i den begynnande skymningen.
Jag tog fram brevet ur min innerficka, brevet från min bror
och läste det igen, trots att jag nu kunde det utantill.
Att jag var välkommen till honom, där jorden var bördig, där alla fick mat och
där guldet klirrade i kistan.
Jag hade velat länge. Ville inte lämna granskogen, stugan, den lilla sjön och min döda hustru i graven. Men för Sarahs skull. Hon skulle få en framtid, och hon var eld och lågor. För henne var sjön och granskogen bara dyster och kvävande.
En älgko med kalv i en glänta oroade hästarna, men vi tog oss i sakta mak framåt. Hjulen sjönk ner i leran, men värmen från flickan intill mig, fick mitt hjärta att slå lugnare och kusken bjöd på supar.
– Nu får jag äntligen vänner. Och kan äta mig mätt. Sarah kvittrade, sjöng ut som sina drömmar, om allt som väntade oss på andra sidan havet. Jag blev varm och kysste henne på pannan.
En duvhök skrek, ett troll skymtade bakom en stor mossig sten. Men inget fick mig längre ur fattningen. Sarah och kusken sjöng visor, regnet lättade.
Det var mörkt när vi kom fram till hamnen. Massor av människor myllrade, var bara skuggor i det svaga ljuset från glesa lanternor på skeppet.
Vi hjälptes åt att lasta av, jag och kusken, det var ett drygt jobb. När det var klart betalade jag honom och han gav sig av den långa vägen tillbaka till skogarna.
Det tog tid innan vi fick komma ombord. Jag och Sarah satte oss på kajkanten, åt varsitt äpple. Det glittrade svagt i det kalla och mörka vattnet.
Det gick fort, det hela tog bara en sekund. Sarah halkade till när hon reste sig, föll och slog huvudet i skeppets för. Ett kort skrik och allt blev obarmhärtigt tyst.
Någon lam minut senare flöt en nalle upp på vattnet.
Jag blåste ut röken, den gled i sakta slingor ut genom
springan i fönstret.
– När kommer du nästa gång? Sarah såg på mig med stora tårfyllda ögon. Hon satt
i sängen med sina ballerinakläder och vattnet rann ur dom.
– Jag åker hit på lördag igen. Jag kysste hennes panna och hon grät.
Jag åkte tillbaka med bilen på den skrangliga vägen, gråtande, trött.
Alla dessa dagar, alla dess dagar av tårar och regn.
Det svåraste är inte att inte åldras.
Det svåraste är att se Sarahs ögon.
© Thomas Sundman 2003