(n o v e l l a v t h o m a s s u n d m a n)
Hon sträckte sig över bordet och lät askpyramiden falla i askfatet. I samma rörelse lät hon en rökpelare glida mellan sina lila läppar och stiga upp mot de jättelika fläktarna i taket.
Jag skruvade på mig, kände hennes parfym när hon rörde sig förbi mig.
”Det var annorlunda än förr.” Hon konstaterade det med en ryckning på axlarna.
Hon var onekligen vacker. Jag såg på henne, vågade inte riktigt möta de klara gröna ögonen, men jag såg på hennes vita panna, det hennafärgade håret klippt i page, de lilamålade läpparna, den vita vackra halsen.
”Ja.” var ungefär det jag kunde harkla ur mig.
Musiken i bakgrunden gled in i det svaga sorlet från salongsberusade människor. Jag tittade ner i det svarta bordet, följde en liten spricka i det med pekfingret.
”Men. Jag är ju äldre. Kanske var jag lika ensam då, men på ett helt annat sätt. Det var mera självvalt. Och även om omständigheterna då ifrågasatte min ensamhet, och kanske förskräckte många, så var det ändå mera normalt. Nu borde jag ha man, arbete och barn.”
Att hon av alla pratade med mig kändes. Klumpen i halsen gled upp och ner som en hiss utan mål, och ville inte lösa upp sig. Precis som mina nerver som fortfarande knöt sig i magen, sparkade bakut och pirrade i elektriska impulser.
Hon bar en kort neongrön klänning, chockrosa strumpbyxor och blåa högklackade skor som skrapade i parketten när hon åter böjde sig över bordet, nu rakt mot mitt ansikte som översköljdes av hennes dofter. Det hettade i mitt ansikte.
”Polisen bryr sig föga, men jag är mera utsatt i den här situationen. Frågor som surrar kring mig hela tiden som flugor inför ett åskväder.”
Hon sa det med sitt väsande ljud och jag undrade i en lustig tanke var hennes fräknar tagit vägen.
Servitören fyllde på våra glas och det fräste mystiskt ur dom. Bubblade rött och pockande.
”Nu har jag plötsligt inte pengar heller. Allt var fan så mycket enklare då.”
Hon log nästan bittert och fortsatte.
”Sockerdrickan i trädet var fullt av pirr i magen, men nu har den här drycken den effekten på mig.”
Hon höjde glaset och tog en djup klunk med slutna ögon.
”Visst hade jag vänner. Eller egentligen två riktigt nära, och jag berättade det mesta för dom. Men det hela gick ändå ut på att jag hade mina hemligheter. Och även om hemligheterna kan ge mig en massa kickar även i dag, så försvårar de min tillvaro i vardagslivet.”
Hon tände en ny cigarett.
”Rider du fortfarande?” undrade jag.
”Nej. Jag färdas per tunnelbana. Som tusentals andra zombies. Som en sardin packad i vandaliserade vagnar som stinker av regnvåta kläder och ångest.”
Hon log blekt.
”Den svåraste tiden var när jag blev tonåring, tvingades in på ungdomsvårdskola. Drogerna fyllde ut tiden och tomheten efter friheten. Jag var låst i mig själv, i min egen och andras myter om mig. Jag hade inga verkliga referensramar, ingen pojke. Jag behövde ju ingen pojke. Och min pappa, som bara stack och lämnade mig, eller förmodligen förverkligade sig själv, han var inte ens min pappa, utan en person som spelade en roll, så inga frågor behövde ställas.”
”Jag förstår”, försökte jag, följande linjer i bordsduken med pekfingret. Hennes blick kändes dock som en rysning längs nacken.
”Det gör du inte, sa hon, och ingen annan heller. Sen vet jag inte ens om jag vill att någon ska förstå.”
Jag tog en klunk av den fräsande drycken, följde hennes rörelser. Dom var barnsliga men provocerande på ett vuxet sätt. Dom antydde både isolering och världsvanhet i samma gester.
”Jag försökte lossa på banden idag. Kliva ut ur verkligheten och åter få vara mig själv. Du vet ju hur det gick.”
Hon skrattade till, nästan uppgivet.
”Jag är inte född för det här livet, att bo i lägenhet ger mig spader. Att ta hänsyn och ansvar. Varför tror du jag vräker i mig alla piller? ”
Hon tog åter en klunk av den bubblande drycken.
”Det här är det närmaste mig själv jag kan komma nu, fortsatte hon. Hon suckade, tände en cigarett och släckte den nästan genast.
Jag log, för jag hade fått se lite av henne, och hon var det mest spännande jag någonsin upplevt, i fragment var hon ändå i sin egen dimension. En på en gång så självklar dimension, fast på något sätt onåbar just därför. En värld av lössläppta tyglar, en värld vi borde lämnat. Jag kände mig plötsligt sorgsen och såg på henne igen.
”Att tvingas in i mönstret, jag fick neuroser.”
Hon log och fortsatte.
”Skötarna på hemmet gömde undan mina kläder, klippte mitt hår. De raderade hela min identitet. Men innerst inne var jag förstås densamme, den jag skapats till att vara, den jag njutit av att vara. Jag tyckte om mitt liv, jag fann det spännande. Nu sitter jag här, och döljer så mycket av mig själv och låter drogerna skapa en illusion av en intressant och kreativ tillvaro. Det är så här världen plötsligt vill ha mig, även om den dyrkade mig som jag var innan. Fastklämd, som en djävla fluga under en tidning.”
Plötsligt välte hon glaset med ett hånskratt och min hjärna välte i några sekunder.
”Vad glor du så för? Varför blir du så paff? ”
Hon satte sig tillrätta igen.
”Vad är normalt? Att berusa sig med kemiska ämnen? Att vara den man är? Att ljuga verkar vara det normala i vårat samhälle, att förneka sig och livet.”
Regnet rann som tårar längs det stora fönstret
”Vuxenheten, den fördömande styrande makten, har lagt beslag på min frihet, pulvriserat den.”
Hon tände ånyo en cigarett och blåste röken i mina ögon.
”Jag vill inte förtränga mitt liv längre. Jag vägrar att dölja mina fräknar med smink mera. Bara för att de plötsligt skulle vara malplacerade. Det är omgivningen som hela tiden är malplacerad, för den följer i ett ledband av kristen moral och borgerliga värderingar. Stackars människor, de lider nog mera än mig, i det tysta.”
”Jag tänker flytta hem” sa hon och började vandra runt bordet, nynnande på en ohyggligt välbekant melodi, så naiv och just därför så farlig nu, när andra regler gällde.
”Vad skulle polisen säga?”
Jag tittade mig oroligt omkring.
”Ok” sa jag, för vad skulle jag säga?
Jag var en av de, precis som hon, som förträngde mitt jag. Men till skillnad mot henne så ifrågasatte jag det inte, och tog det för självklart. Det var den enda möjligheten att gå i moralens ledband, att vara kedjad i sitt yttre lagom-jag. Det var bara det, eller att gå under. Det var en ständig kamp, flera viljor slet inuti och man känner hur huden spricker, men framförallt hur känslor, stolthet och glädje trampas ner i ett träsk av förbud, lagar och regler.”
”Jag sticker hem i kväll, skrek hon och höjde glaset, jag är förbannad, lycklig, kåt och stark.”
Hon reste sig och gick med bestämda steg mot dörren. Klackarna smattrade. Musiken tystnade, mumlet upphörde. Alla följde henne med blickarna fyllda av oro, avsmak och förundran. De hatade henne och älskade henne på samma gång. Jag följde efter.
Ute på gatan hoppade hon i fontänen.
”Jag har befriat mig själv, jag tänker leva!”
Hon plaskade som det barn hon var född till, sjöng. Folk gick omvägar, bestörta av allt liv som vibrerade kring flickan i det röda håret.
Sedan sprang hon mot en byggnadsställning, klättrade vigt upp i det. Jag hann inte med, jag ville kanske inte hindra henne heller. .
Högt uppe stod hon balanserande på kanten.
”Ni ville ha mig i doser, att ta fram vid behag för att kittla fantasin, en
sagofigur. Men jag är fantasin själv, jag är äventyret, glädjen. Jag blir aldrig
vuxen, jag sliter mig ur era normer.
Flyg fula flyg, flyg och den fula flugan flög….”
Hon hoppade, med ett leende rakt ut i rymden. Andra dimensioner, måhända mera vidsynta skulle ta emot henne. Här skulle hon sörjas för något hon varit, men inte fick förbli.
Jag bara rös. Ett hav av oändliga känslor sköljde över mig och jag var både lycklig, upprorisk, kåt och stark i några sekunder.
En smäll och världen tystnade. Människorna runt omkring mig förlorade sina ansikten, deras sorl föll ner i myllan.
Världens starkaste flicka var ett med galaxerna nu. Hon skulle sväva fritt, tyngdlöst. Allt var som det skulle. Jag böjde mig över henne, kysste henne.
Ambulanser, poliser, en undrande ansiktslös människohop, låt henne få flyga till sist! Jag sjönk ner på trottoaren, med tårarna rinnande mellan mina händer.
När hon bars bort saknades bara de röda flätorna.
Thomas Sundman ©2002